Lindag på Glimmebodagården

Lindag på Glimmebodagården vid Brösarp den 9 augusti 2009.
En solig sommareftermiddag åkte vi, fem förväntansfulla kvinnor från Lund, österut för att lära oss om hur linodling och beredning gick till förr i tiden. Vi, Inger, Monica, Marianne, Camilla och Kerstin, är alla medlemmar i föreningen Kulturdagsgruppen vars syfte är att bevara och sprida kunskap om gammalt, t ex hantverk, traditioner och maträtter. Denna dag ville vi lära oss om lin för att, förhoppningsvis, kunna visa och berätta när vi deltar i olika evenemang. Att vi inte skulle blir fullärda på en eftermiddag insåg vi men någonstans måste man börja. Arrangemanget var mycket välordnat och tillsammans med övriga intresserade fick vi pröva att göra alla moment från ryckning till att spinna garn.
Först lite teori innan vi fick gå ut på fältet för att praktisera. Linet, som ibland kallas hör i Skåne, odlades för att ge spånadsämne till textilier och av fröna fick man olja och foder. Linet har förädlats så att det nu finns en sorts lin som har lite frö och långa växtfibrer, vilket är bra om man vill framställa lingarn. Den andra sorten har ett kortare växtsätt och rikligare förgrening vilket ger många stora, oljerika frön. Linfröet är frostkänsligt så sådden får inte ske förrän risken för frost är över. Ogräs rensas bort när linplantorna är ca 5 cm och tål att trampas på. Blomningen börjar efter midsommar, pågår ca två veckor och då får linplantan sina frökapslar. En månad därefter är det tid att skörda.
Att skörda eller ”rycka” linet kallas så eftersom plantorna rycks upp med roten vilket ger så långa fibrer som möjligt. Linet hängs upp och ner på tork i 10-12 dagar. Nästa moment är frörepningen, redskapet som används heter frörepa och genom att dra linet igenom frörepan lossnar frökapslarna. Kapslarna krossas så att det går att skilja fröna från agnarna.
Efter frörepningen ska linet rötas och då väljer man mellan land- eller vattenrötat. Landrötat, utbrett i ett tunt lager på gräs, ger ett mörkare lin än det vattenrötade, som fått ligga i en vattentunna. Det är viktigt att avbryta rötningen innan fibrerna angrips av rötan och linet blir förstört. Om linet är för lite rötat när man avbryter processen kan man låta det torka några dagar och sedan röta ytterligare en gång. När rötningen är färdig måste linhalmen torka innan det går att bråka, skäkta och häckla.
De som sett en brydestua vet kanske också att det var i den en äldre erfaren kvinna, Höra-kvinna, torkade linet innan arbetet med bråkningen skulle igång. Bråkning innebär att halmen krossas så att linfibrerna friläggs. Rester av skalet skäktas sedan bort med ett skäkteträ mot en skäktestol. Sista momentet är att häckla eller kamma fibrerna, först i en grövre och sedan i en finare häckla. Efter häcklingen är linet klart att spinnas. Linfibern kan förvaras länge om den ligger torrt.
Traditionellt är det fortfarande oftast en kvinna som spinner garn av både lin och ull. Att spinna med spinnrock ser enkelt ut när en erfaren person gör arbetet, men vad jag misstog mig. Första utmaningen var att trampa så att hjulet snurrade jämt och fint. Därefter skulle foten fortsätta med det, liksom av sig själv, medan händerna skulle mata fram fibrerna i lagom takt för att få ett tunt, fint garn. Prova gärna om du får chansen så ökar respekten oerhört för denna konst, så var det åtminstone för mig.
Stort tack till arrangörerna av denna fantastiskt lärorika dag!
Kerstin Bjerkborn